SM Guld 1964. Överst fr v Johnny Hilmersson, Yngve Gyll, Åke Halvarsson, Pär Ivarsson, Olle Lindell & Göran Ivarsson. Nedre fr v: Rune Leander, Ragge Valin, Kjell Leander, Ove Leander & John Quick
Hur Leksands Baseboll startade, är en ganska trevlig historia. Läs själv och njut av barnets nyfikenhet…
Starten i Leksand
Under hösten 1956 gick Ove Leander näst sista året på realskolan i Leksand. För det mesta hängde han ihop med sin bästa kompis, Åke Tidigs. De var två av mycket få i deras bekantskapskrets som inte spelade fotboll på somrarna. Leander spelade liksom de flesta andra hockey på vintern, men något fotbollsintresse hade han inte. Istället tillbringade han mycket tid i biblioteket tillsammans med Tidigs. De lärde sig saker helt enkelt. Med dagens ordval skulle de förmodligen ha kallats nördar. I Skölds godisbutik köpte Tidigs en dag hösten 1956 ett amerikanskt tuggummi. På detta fanns en bild på en person utövandes något Tidigs tyckte verkade intressant. Det han såg på bilden var en basebollspelare. Han visade bilden för Ove som nappade direkt. De åkte till biblioteket och letade i alla uppslagsböcker de kunde hitta. Där hittade de ytterst kortfattad information om sporten.
De båda lyckades skapa ett mycket stort intresse för den totalt okända sporten. Den lilla utrustning som behövdes tillverkades på egen hand. De täljde till slagträn av alkvistar och spelade med en tennisboll. Handskar gjordes av var och en av spelarna allt eftersom spelandet utvecklades. Man försökte efterlikna handskar man sett på bilder. Vinterhandskar modifierades för att likna bilderna så mycket som möjligt. Ett 15-20 tal ungdomar spelade efter mycket knappa regler och hade otroligt roligt på en åker på Åkerö i Leksand.
Leander hade släktingar utanför New York i USA. Dessa kontaktades och blev överösta med frågor från en mycket nyfiken och intresserad 14-åring. De började skicka Street and Smith’s Baseball Yearbook till Leander. |
|
Han fick första exemplaret i december 1957 Där fick han ytterligare information om sporten, som utvecklats till mer än ett intresse. Leander hade även en brevvän i Scranton, Pennsylvania vid namn Joe Reid. Han tyckte det var oerhört spännande att hans brevvän börjat med baseboll. Från Reid fick Leander sin första riktiga basebollhandske.
Resten av Sverige
Leander funderade då och då på om det fanns någon annan i Sverige som utövade baseboll. Av en helt annan orsak bläddrade han en dag under senvintern 1959, i Postgirokatalogen. Där träffade han på ett nummer som tillhörde Stockholms basebollklubb. Han forskade vidare och skickade till slut ett brev till Gunnar Lindskog som var kontaktperson för klubben i Stockholm. Efter tre veckor fick Leander äntligen ett svar. Till Leanders bedrövelse fick han besked om att Stockholmsklubben sedan många år var nedlagd. Den hade startats efter andra världskriget av amerikanska krigsflygare. Glädjande nog skrev Lindskog att det fanns en klubb i Solna och att han vidarebefordrat Leanders brev dit. Ännu ett glädjebesked var att Lindskog hade kvar utrustning sedan tiden då de spelat. Denna hade han ju ingen nytta av. Bollar och slagträn såldes till Leksingarna. |
|
Kort senare fick Leander ett brev från Willy Wohlin, eldsjäl i Solnas basebollklubb. Där var spelandet lite avslaget då man bara hade Bagarmossen att spela mot. Därför var han nu överlycklig över att hans lag fick ännu ett lag att spela mot. Wohlin lovade att han skulle sätta mer fart på sina spelare igen. Mycket riktigt började Solnaspelarna, under sommaren 1959, träna baseboll ordentligt igen. Detta resulterade i att Leander åkte till Traneberg utanför Stockholm, där Solnalaget tränade, för att vara med på några träningar. Där lärde han sig mycket nytt vad gäller regler och tekniker som han sedan lärde sina lagkamrater i Leksand.
Stockholmsklubbarna startades en efter en. Efter Bagarmossen och Solna kom Skarpnäck och Vasa basebollklubbar. Utanför Stockholm hade ett lag i Ljusdal bildats. Åren 1956-63 spelades ett mästerskap med de få klubbar som fanns. De blev dock fler och fler. Från att ha varit ett inofficiellt mästerskap t.o.m. 1963 blev det kallat riksmästerskap 1964. Därmed blev det också officiellt. Leksand började vara med i och med att det blev riksmästerskap och visade var skåpet skall stå genom att slå Bagarmossen med 4-3 i finalen 1964. Som det så populärt brukar heta – ”The rest is history!”
Svenska Mästare
På 1970-talet fanns en handbollsklubb i Leksand med många aktiva flickor. En träningskväll frågade ledaren Marianne Björklund om flickorna hade lust att prova på en ny sport som nyligen hade introducerats här i Sverige. Sporten hette softboll och var mycket nära besläktad med baseboll. Det var många tjejer som "nappade" på erbjudandet att testa softboll. Sune Halvarsson tog hand om introduktionskvällen och förblev tränare under en tid. Sune hade fullt upp med att lära flickorna alla nya regler. |
|
Under årens lopp tillkom det många tjejer, tjejerna lärde sig snabbt och var riktigt ambitiösa. I Insjön fanns också ett damlag och det spelade matcher lagen emellan. Det hela utökades och Leksand var mogna för att åka ut och möta flera lag i Sverige bl a Bagarmossen, Sundbyberg, Nälsta, Alvik, Kungsängen, Ljusdal, Skellefteå m fl. Sedermera anordnades en serie för damer och Leksand var naturligtvis favoriter och har så varit under årens lopp. Under de gångna åren har många Leksandstjejer deltagit i softboll-landslaget och flera internationella tävlingar. Det första landslaget 1977 bestod av ett All Star Team med spelare representerade från alla svenska klubblag.
Svenska landslaget har deltagit i NM, EM och även VM i Taiwan 1982, där hela 6 st spelare från Leksand var representerade. Klubblaget Leksand var evig tvåa under många år innan laget till slut slog till med ett SM-guld 1984 och sedan rullade det bara på och idag har Leksands Baseboll 23 SM-guld och Leksand Softboll 11 SM-Guld.
